I början av förhållandet försökte
vi säkert att förhålla oss till kärlek
som vuxna människor, vi sökte sätt
att veckla ut vår relation så rätt,
med våra tankar blev det inte lätt.
Så vi bestämde oss att jobba idogt,
vi skulle gräla regelbundet ofta
för grälen skulle lösa upp den spända
och aggressiva kraft som samlas hos
de båda parterna i relationen.
Du började, du stod för mig, försökte
att stirra ilsket, såg så vänlig ut
att jag då mjuknade i hjärtats slut.
Du attackerade, men rösten slät
av kärlek stark, du nästan log, du sa:
"Du ville råka röka raka pipor!!!"
Jag måste gräla, bara svara hårt
men fick en oförklarlig kramp i munnen,
jag var nog ej för gräl den rätte mannen.
Du såg på mig och frågade så mjukt:
"Projektet här är friskt? Det är nog sjukt."
Och dina vackra ögon var så våta,
du hade börjat storligen att gråta.
Du viskar, gråt i rösten om förlåt,
jag grät, försökte trösten ge och le,
du föll i famnen min och höll så hårt,
ett gräl för kärleksfulla alltför svårt.
Vi kramade och pussade en natt,
du blev då säkerställt min dyra skatt
och aldrig har vi grälat sedan dess.