jag såg två ögonpar överlappa och
pannornas rynkor ta ut varann

när jag ger skräcken tyglarna
till mina ögon då resten däckat
ser jag lutande skuggmän stilla
som begrundande kirurger

miraklet smög sig runt och
metaforiskt öppnade kanalen

gav mina känslor
sinnens tyglar

gömde min kärlek i en lögn
fann en stund under sängen, avsides
smakade, bestämde mig att dö

sökte sista ord men
mina känslor är ingen
hämnd, mina minnen kyskt
tvättade och hängda

krampar vid nephentes lik
hon viskar ur sina vädrade hålrum om
att självmedvetna springvallmo tar sitt liv
för att inte spela mot husets odds

att dö ihop med sin personliga gud
medan denne angeläget reciterar
ett missförstått skämt en hört förut

flugan svartnar, benådningen försenas
vitsarna självdör ålderstigna [sic yo MORD]
och bak de perforerade fasaderna dansar jag vidare

de [humans] letar mig i fel rytm och utgår från min skräck
för något så ynkligt som efterföljelser och hot

lika skrattretande som de som söker locka mig till samtal
om odödlighet och ödestro

men jag vet hur det
för jag har vart

i en dröm förra veckan mötte jag
en ålderstigen herre av god börd

jag förbarmade mig, han trodde han var bög
men icke, han bara hatade kvinnor

den stackaren hade stött lobbyn i hemlighet
och givetvis strikt dolt sina homolustar
även för sig själv

lyckligtvis fanns det likasinnade i samma sociala strata
bara de aldrig frågar mig om min homosexualitet
jag har ju aldrig tillåtit mig utveckla den
och ska heller aldrig
för pappa sa att man inte skulle
och jag vill ju egentligen inte
bra att jag skäms

en gång ville jag kolla lite på en film med prince
så jag skulle veta vad jag skäms för
nu skäms jag lite till

det kanske känns bättre
om jag reser till ett mer bagatelliserat land
och ser till att de öppna äcklen där hemsöks

när mitt sinne sugit dessa smala tankar
ur hans obehagliga vision
förstod jag äntligen vad som menas
med herrens outgrundliga vägar

teoretikerna förskönar de hålögda massornas irrande
även jag, här, i ödelandet som venererar
vår folksjäls förintelse

följ till döden, inte som eftergift
utan för att alla som är suicidalt kapabla
förskönar detta slakthus med sin närvaro
sina sköra torkande ord
och sina nedsuganden i debatthelvetets
hullingförsedda brunn

utan poetisk omskrivning (och totalitär terrormyopia med tortyr)
konfronteras rasen med sina choser
kan man tro, men vem åser de hålögdas befrielse?

minns ögonkakao och den svarta kvinnans lidande ögon
dö med en sexig känsla
lyssna på brown sugar,
gärna med ryan och beth,
vältra och gotta dig i din ariska sexism
ska du ändå dö kan du lika gärna
göra det som alla andra gör

utan hot av mer skam
försvinner makten av shaming

då kanske du tror att döden befriar dig, är din bundsförvant
trots att de älsta debatterna är dagens debatt
och att ingen ondska försvinner eller tappar kraft
så vitt vi vet