Jag gick en gång en knotig stig så lång
med steg så många, långa tider ensam.
Jag sökte fjärran land, en fredlig lund
som kunde bli oas i striderna.
Var fanns det paradis i tiderna?
Jag steg väl över bergets höga krön
så frustande och pustande med stön,
i mörka skogar skriker tystnad högt.
Vad är en människa, ett ingenting?
Men livet växlar fas, jag såg dig le.
Ditt leende, min sot fick bot, jag ville
förbli förbi min onda vandring då
och se dig le en evighetssekund.
Du sa ditt namn, en hamn för tröst, en hymn
i bröstet, hjärtat slog i trygghet då
och livet sköljde fram i ödeland.
När friska vindar sveper bort all dimma
så slutar man att döma hårda straff,
man söker ivrigt efter vänligt stoff
som visar livets härlighet i ljus.
Jag älskar nu, du log och hatet brann,
du var dig själv, du log och kärlek vann.
Du sjunger sångerna, jag gungar i
din våg och vågar tro: Att bo förblivet
i livet, smekas vänt av livets hand
i land av allas lycka kallas vara
vid målet. Hålet mitt i bröstet fyllt.
Jag gick en gång en knotig stig så lång,
du log en gång och fyllde mig med sång,
du var det gömda mål jag sökte nå.