att vi sågs
att allt var perfekt och magiskt och intensivt
att du tyckte att det gick för fort när jag bara inte kunde få nog av dig
att du blev annorlunda när jag blev kär
att du kände dig kvävd och ville vara själv när jag fallit pladask
att du ändrade dig och grät som ett barn
att du ändrade dig igen och så den där natten under ett träd i Slottsskogen
att jag sa som jag tyckte
vann mig själv tillbaka
att du blev precis så kär som jag

att du höll min hand utan att släppa den
kysste mig över hela Köpenhamn

att du flyttade
att jag följde dig till tåget
så säker på att allt var över
med andan i innerfickan
beredd att betala allt med vilka sedlar som helst

allt jag vill göra om
utom det där
sårbara
och den 30 september
höstdag och stadens bibliotek luktar nytt och vitt
telefon inom räckhåll och väntan på ett samtal
fast jag redan vet att du inte vill ha mig

väntar ändå

så blev det försent
i samma stund som jag bestämde mig
velar än
du känner ju mig
men det värker i hela mig
bränner bakom ögonen
dunkar i lungorna
klor i magen
på insidan
svalda flisor
alla timmar du inte ägnat mig en tanke
smärtar

ring mig aldrig igen
vill jag säga
jag har svalt alla dagar vi hade
krossat minnen vi skapat tillsammans
slängt förbrukade kondomer
gjort sönder ditt porträtt
klippt stora hål i dina kläder
tryckt ner en torkad blombukett i toaletten
kastat en sparad kapsyl
doppat mina lakan i klorin
blundat
knullat främlingar
grävt i huden med nålar
rivit ner din doft från väggarna
hållit andan under vattnet
lugnt
sakligt
konstaterat

givit upp

inget får dig att försvinna
du
går inte över

minnet av dina händer
gör mig sjuk
och jag sväljer vad som helst
för att glömma smaken av dig

vad som helst
för att påminna mig själv
att aldrig mer
lägga mina andetag i oförsiktiga händer

och vad jag bryr mig om

att vi kan ses dagtid skriver hon
en fika passar bättre än att äta middag nån kväll
jag svarar inte, fnyser och stänger av telefonen
orkar inte förklara att jag inte är intresserad av att hänga
jag vill inte fika och prata om livet
jag vill inte bjuda på middag egentligen
jag lagar inte ens mat
jag äter inte längre
jag skrev middag för att hon då kanske sover över
håller mig i natten och får det att försvinna
stillar tankarna en stund
får ditt ansikte att blekna

men ensam
drömmer jag om dig igen
om hur du hånler på nåt sätt
snett över ansiktet
ditt hår som växt ut och luggen åt höger
ticks
blåjeans och farfarströja
du följde efter mig
överallt
och jag blev svart i ögonen när jag såg på dig
sex månaders dis och viljan
den heta viljan att strypa dig med strumpbyxor
att backa bort från dig
från din hand genom håret
gömma sig i ruinerna
av oss
händerna för öronen när du letar

att finna vägen ut
få en sista skymt av dig bakifrån

att du gått vidare
gjord av papp