Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Ja, vad vet vi egentligen om det?


Den stora hemligheten

Jag gäspade stort och blinkade bort tröttheten i ögonen. Sneglade ner mot trippmätaren och kunde konstatera att det var åtta mil kvar. Det här året skulle inte bli som de andra. Men det visste ju inte jag något om. Jag var på hemväg mot min barndomsstad, för att hälsa på pappa. Bilen var varm, ombonad och stereon spelade schlagers från den nyligen avslutade mellon. Det var snöblask, skymning och halt.

Allt gick så fort. I kurvan framför kom lastbilen plötsligt med timmersläpet glidande på tvären, släpet hade vikt sig vid axeln och det kom farande rätt emot mig. Adrenalinet pumpade ut paniksignaler, och jag trampade bromsen i botten.

Jag hann uppfatta ett kort skärande ljud och ett skarpt ljus, innan jag var igenom på andra sidan. Jag klarade manövern, euforin tog över och jag fortsatte oskadd efter vägen. I backspegeln såg jag hur timmersläpet hade kantrat ned mot diket. Föraren hade redan tagit sig ut och stod vid sidan om förarhytten. ”Jag kan inte hjälpa upp honom i alla fall” tänkte jag och fortsatte min färd.

Jag kom fram vid sjutiden på kvällen. Det var mörkt som en säck men lyktan på hörnet av hyreshuset lyste i alla fall skapligt. Parkerade bilen på gården, och rundade huskroppen mot framsidan och tog i handtaget till ytterdörren. Jag kände mig alltid lite nostalgisk när jag kom in i den trappen. Här bodde jag ju från det jag var tre år tills jag flyttade hemifrån. Och pappa bor kvar. 25 trappsteg, hur många ggr har jag inte räknat dem, nio plus åtta plus åtta, gånger tre var hur gammal jag nog skulle bli trodde jag, det var räkneövningar från tiden för existentiella flickaktiga 12-åringstvångstankar. På våning två fanns telefondosan kvar där jag gömde cigaretter när jag smygrökte, och den välbekanta ristningen L+R vid dörrklockan, hångelkärlek för de pubertala testosterongossar min storasyster släpade hem på kvällarna.

Kling klong, signalen lät som vanligt.

Jag hörde svischet av det tunga draperiet på insidan, så öppnades dörren.

Jag måste ha sett ut som ett praktfån.

”Hej, min älskling, äntligen kommer du. Vi var oroliga att du råkat ut för nåt” Mamma strålade mot mig, fångade in mig i den mest innerliga kramen. Jag kände hennes doft av Opium, den vanliga parfymen, de kraftfulla armarna, den starka kroppen, och jag smalt ihop till den lilla osäkra älsklingsdottern igen. Jag kände hur tårarna steg i halsen. Fattade ingenting. Något inom mig pillade mig i logiknerven, och sa mig att det bara var en härlig dröm. Jag hade inga som helst planer på att i så fall ta mig ur den. Hon klappade mig ömt på kinden, vände sig om och gick ut i köket. Jag kände dofterna från spisen ända ut i hallen.

Inifrån vardagsrummet hördes ljudliga snarkningar. Jag tittade in och såg farfars välbekanta ansikte, den kraftigt böjda näsan, de buskiga grå ögonbrynen, stålgrått hår med benan spikrak på vänster sida, och så munnen halvöppen, varur det för varje andetag brölade ett osannolikt kraftfullt muller. Jag noterade att han låg i den gamla bruna bäddbara hörnsoffan.

Jag tog några steg tillbaka, och studsade till när jag såg farmor stå framför spegeln på toaletten och smörja in huden med någon undergörande creme. chic och parant som vanligt, ljust lockigt kort hår, blek persikohud, en vacker pensionär men med lite vattniga, nervösa och lättgråtna ögon. Näst hyran var nog den största utgiften i deras familj kostnaden för alla skönhetsmedel hon behövde för att känna sig fräsch och hålla ålderdomen borta. Hon fångade min blick genom spegeln, vände sig om.

”Nej men hej. Kom och ge farmor en kram, vet ja. Få se på dej. Mmm, riktigt vackra damen vet ja.” Jag kramade tillbaka, men mindes inte längre riktigt hur det hade känts att krama henne. Men doften, och den mjuka kinden var väldigt bekant.
”Är det verkligen du?” frågade jag tvivlande.
”Ja då, din egen gamla farmor Lisa. Det ser du väl?”
”Vi har väntat länge på dig” hörde jag mamma säga utifrån köket. Det hördes att hon var igång igen. Ugnsluckan öppnades och stängdes, kastruller hasade över plattorna, och det slog mig att jag aldrig fattat hur hon på den lilla spisen kunde hålla igång så många rätter samtidigt, så att allt blev klart i rätt tid och serverades varmt, och det oavsett hur många vi var runt bordet.

 ”Säg åt farfar nu, vi ska strax sätta oss ner och äta lunch. Vi ska ha en sillbit först, och farfar vill ha pilsner och en liten renat till.”

Jag gick mot vardagsrummet för att hämta honom. När jag kom in stod han lite bortvänd mot balkongen och tog på sig kläderna. Jag stannade upp.
Min farfar, som var till åren kommen när han äntligen rotade sig och satte barn till världen. Han föddes i Tallin och rymde hemifrån som fjortonåring från faderns brutala misshandel, smög sig ombord på en handelsbåt som upptäckte honom först när man kommit ut till havs. De vände inte åter utan han fick börja som mässpojke och sen stannade han till sjöss i femton år. Berättelserna var många, kanske var inte alla sanna men när jag var liten var de det mest spännande man kunde få höra när kvällarna var långa. Han blev jagad av krigiska stammar i Afrika, hamnade i slagsmål i hamnkvarteren i Marseille, smugglade sprit i U. S. A., blev förföljd av polisbåtar som sköt mot honom, kryssade mellan fientliga u-båtar under 2: a världskriget, och kom tillbaka till Sverige med två pistoler och en sliten läderväska, fem tatueringar och ett snyggt ansikte. Där träffade han den söta farmor Lisa, som var femton år yngre, bildade familj och när jobben tog slut flyttade de för att arbeta i Kiruna gruva, och avslutade sedan sin bana som en liten sosse-pamp på ålderns höst. Han var ”mannen med berättelserna”, med knarrande röst, lite lågmäld, men med en blick av stål.

Och där stod han igen, lite kutryggig och grå. Han bar de grå smårutiga byxorna med slag, randig skjorta med slips, ärmhållare i nåt blankt fjädrande, och så den obligatoriska slipovern, även den grå. Svarta skor, han var en av få jag träffat, som aldrig gick inne i annat än skor. Han såg ut precis som den där dagen när jag var liten, då han satt på sängkanten med smärtor i bröstet. Fem dagar senare var han död.
”Hej, farfar! Det är mat nu.”
Han vände sig mot mig, med sina forskande pepparögon bakom glasögonen, och log lite med sina smala läppar. ”Nej men ser man på, har du kommit nu. Kom till farfar, får jag se.”
Han tog mina händer i sina stora grova, mina försvann i hans, och han såg ingående på mig.
”Nåå, du blev ju inte så tokig i alla fall” sa han. ” Men ska du ha så där långt hår, vad ska det vara bra för?” Inga jättekramar där direkt, han var ingen man av stora rörelser.
Vi gjorde sällskap ut till köket, och slog oss ned runt bordet. Inget förvånade mig längre.

Det var det gamla bordet igen, med perstorpsplatta.      
Vi högg in på maten. Köttfärsbiffar, potatis, brun sås och så riktiga lingon, inget köpesurrogat. Det smakade mammas mat, inget snack om det. Farfar drack sin pilsner, och jag kom ihåg den gången vi satt just här, då jag tjatade till mig att få smaka. Och hur äckligt jag tyckte det var, och undrade hur någon överhuvudtaget kunde dricka sörjan.
De småpratade, precis så som jag minns det. En slags otäck insikt började slå rot i mig, maten svällde i halsen på mig och jag la ner besticken.
”Men mamma, hur kommer det sig att ni är här allihop? Och var är pappa Priit?”
Hon tittade allvarligt på mig, med kärlek i blicken som alltid. Hon harklade sig, som vanligt innan hon tog till orda, och sa.
” Men lilla gumman, han är inte här än. Men kommer nog snart. Vi trodde det var dags i somras, när han gjorde den där ballongsprängningen i hjärtartären, men han råkade ut för nåt som gick snett så att han blev kvar.”
Jag kände mig alldeles torr i munnen, när jag förstod.
”Är jag död?”
”Ja visst, precis som vi, vet du väl” fnissade farmor.

Jag betraktade dem. En helt vanlig lunch i hemmets lugna vrå. De såg ju helt levande ut. Det gick plötsligt upp för mig att mamma såg ut att vara i den ålder hon var i när hon gick bort, men det gjorde även farmor och farfar, de såg ut som de var innan de dog. Det skilde ju mer än 20 år mellan deras dödsfall, plötsligt hade de krympt åldersavståndet på nåt sätt. Tydligen kom man till den här mötesplatsen i det tillstånd man var när man dog.
Jag lade ner besticken, reste mig och gick till hallspegeln. Jodå, visst var det jag. Som jag ser ut nu. Långt svart hår, målade mörka ögon och en rätt liten mun.
Jag kunde inte släppa tanken på det där med drömmen, utan tog ett kraftigt nyptag med tummen och pekfingret på överarmen. Det brände till med ”rätt” smärta. Jag insåg att det inte var någon dröm jag hade hamnat i.  Jag satte mig igen vid bordet.

”Var det timmerbilen?” frågade jag.
”Ja, du hade tur, kände inte nånting alls, det var över på en sekund” sa mamma med en liten tankfull nickning.
”Men vad är det här då? Vi är ju hemma. Det känns som hemma men lite som förr. Var är vi egentligen?”
”Det är lite svårt att vänja sig, jag vet. Det är väl en smaksak om du vill kalla det för Himlen” sa mamma, och fortsatte.
”Egentligen är det den gamla vanliga Jorden, men du har passerat gränsen. På den här sidan finns vi. Det är väl någon slags återanvändning av gator och torg, möbler och hus, jag vet inte hur det går till. Allt är lite annorlunda men ändå så man känner igen det.”
”Men hur länge har ni varit här då?”
”Hela tiden, sen vi dog såklart. Farfar och farmor var här när jag kom hit. Och jag har träffat min mamma och pappa, de kommer förresten upp från Motala nästa helg och hälsar på.”
Jag kände mig alldeles förvirrad. Tänk, jag kunde äntligen få träffa min morfar och mormor. De dog ju i en bussolycka två år innan jag föddes. Min relation till dem har bara bestått i mammas berättelser och saknad över allt som inte blev, några gulnande svartvita foton, samt mina egna fantasier.
”Bor dom i Motala… igen?” frågade jag.
”Ja, det fungerar så. Man går över där man hör hemma eller råkar befinna sig när man dör. Farfar dog ju här när dom var och hälsade på, det vet du ju. Och farmor flyttade ju sen hit från Kiruna, och blev ju sjuk efter några år.
”Jo, jag vet.”

”Berätta för henne, om yngringen”, sa farfar.

Mamma tog mina händer i sina, och tittade allvarligt på mig. ”Vi är inte här för alltid, lika lite som i den andra världen. Tiden har sin gång även här, men på lite annorlunda sätt.”
”Hur då annorlunda?”
Hon tände en av de där stinkande långa bruna Moore-cigaretterna, de som tog livet av henne, och kramade ihop det tomma rödfärgade paketet, innan hon fortsatte.
”Vi samlar upp släkten här, i alla fall delar av den, och vi får möjligheten att ställa alla de där frågorna vi inte hann med, utbyta alla de där erfarenheterna vi bär med oss, och kanske även ställa någon oförrätt tillrätta. Dessutom får vi möjlighet att lära känna varandra när vi alla är i lite mer vuxen ålder, en chans man ju inte får på den andra sidan.” Hon såg tankfull ut.
”Men vad händer sen då? Fortsätter det bara så hela tiden?”
”Nej, nej. Det är det konstigaste av allt. När vår tid närmar sig sitt slut här, blir vi yngre men mycket fortare än vi är vana vid. Vi passerar medelåldern, tar oss mot den tidiga vuxenåldern, ungdomstiden, puberteten, förskoleåldern, spädbarnstiden, alltihop men som genom en snabbrepris, som för att minnas hur allt var, kändes, började och tog sin form.”
”Och sen?” frågade jag. Allt stred ju mot sunt förnuft och logik.
”Det bästa av allt" log hon. "Efter spädbarnstiden återgår vi till intigheten, vi släcks ut helt enkelt, lika lätt som när en fladdrande ljuslåga släcks. Då vänder perspektivet igen, vi passerar gränsen och tar plats igen i någons moderliv i den andra världen. Det är så de här världarna förenas, genom livet och döden. Visst är det vackert egentligen, eller hur? Och det är så det böljar fram genom alla tider. En slags återfödelse kan man väl säga, även om det handlar om parallella världar på samma gamla jordklot. Men det är bara från den här utkikspunkten du ser helheten och sammanhanget.”

Mamma böjde sig framåt och strök min kind. Handen var mjuk.      

Jag satt alldeles stum.

Men började le lite tveksamt.

                                                                @







Prosa (Kortnovell) av Elina Vacker
Läst 278 gånger och applåderad av 5 personer
Publicerad 2015-03-25 12:45



Bookmark and Share


  Jordgubbsodlare
En söt historia! Vad skulle du vilja göra idag om du vore död och kunde välja fritt? :-)
2015-04-12

  Göran Byrén
Fantastisk ... lite som Ron Sexsmiths:
God loves everyone
Like a mother loves her son
No strings at all
Unconditional

Never one to judge
Would never hold a grudge
'Bout what's been done
God loves everyone

There are no gates in Heaven
Everyone gets in
Queer or straight
Souls of every faith

Hell is in our minds
Hell is in this life
But when it's gone
God takes everyone

Its love is like a womb
It's like the air from room to room
It surrounds us all
The living and the dead
May we never lose the thread
That bound us all

Oh, the killer in his cell
The atheist as well
The pure of heart
And the wild at heart

Are all worthy of its grace
It's written in the face
Of everyone
God loves everyone

There's no need to be saved
No need to be afraid
'Cause when it's done
God takes everyone

God loves everyone

Read more: Ron Sexsmith - God Loves Everyone Lyrics | MetroLyrics

2015-04-12

  erkki VIP
Jaha! Jag undrade just hur det skulle bli! Du skriver väldigt elegant och med de för sammanhanget rätta detaljerna inbäddade. Bravo!
2015-03-25

    ej medlem längre
Vilken fantastisk berättelse!Ett nöje att läsa, bra skapat!
2015-03-25
  > Nästa text
< Föregående

Elina Vacker
Elina Vacker