Dina dåliga, göteborgska ordvitsar. Som får mina tjejkompisar att vika sig av skratt medan jag skriker "nej, skratta inte!" för att jag låtsas tycka illa om dem, ordvitsarna. Fastän jag egentligen tycker om dem. Och det vet du, fastän jag fortfarande inte har erkänt det. Och du är liksom fin på det viset.

Ditt sätt att le åt mig, när jag säger en sak men menar en annan. Hur du upprepar det jag säger och får mig att framstå som världens mest dryga stockholmare. Men hur du bara ler åt det också.

Din oförmåga att bli obekväm. Ditt lugn, din stabilitet. Din trygghet. Som en teflonpanna, om än inte irriterande.

Att du stänger av mobilen när du vill vara närvarande. Att du inte svarar när din bästa tjejkompis Astrid ringer och hur du ler åt mig när jag frågar vad senaste Astrid-nytt är. Hur du spricker upp i ett skratt utan ljud och tar dig för pannan när du tänker på Astrid och någonting tokigt som hon har gjort. Och att Astrid hade sagt att jag är skitsnygg ju, när hon först fick se en bild på mig. Och hur du tyckte att jag var dum som blev så himla förvånad och överraskat glad över det.

Dina armar, dina axlar. Varma, definierade, stadiga. Att vandra med fingrarna över dem, att se hur du sluter ögonen. Att bara ligga så, och att aldrig vilja somna. Att spela Håkan från en mobil på nattduksbordet och visksjunga med. Att dela någonting som vi egentligen inte har tillsammans.

Ditt sätt att stryka håret ur mitt ansikte, fästa det bakom örat och sedan försynt undra om det är okej att du tar i mitt hår. För att du vet att jag tycker att det är jobbigt om det blir smutsigt när jag inte har planerat att tvätta det och för att du vet hur viktig min planering är för mig. Och hur du stryker mig över håret ändå men aktar dig för hårbotten.

Ditt enerverande, omåttligt envisa och ohämmade sätt att fråga vad jag tänker på. Och hur du alltid ställer följdfrågor. Hur du aldrig, någonsin låter mig undgå att svara. Som att jag vore den mest intressanta varelsen som någonsin har existerat.

Ditt sätt att smyga omkring i min lägenhet och ta tag om min arm, hand eller midja närhelst du får tillfälle. Ditt sätt att krama mig ännu hårdare när jag försöker resa mig ur soffan, sträcka ut en hand när du låtsas behöva hjälp upp ur sängen och hur du drar ner mig i din famn igen och inte släpper förrän du säger "nä, ska vi gå upp då".

När din skäggstubb var precis sådär lagom lång eller kort att den kittlade mig fördärvad och att du just därför envisades med att pussa mig överallt på kroppen så frenetiskt att jag fnissade sönder och ålade ner på golvet bredvid sängen och satt kvar där en lång stund.

Och din blick. Din forskande, uppmärksamma, nyfikna, ihärdiga och välmenande blick. Hur du ser mig. Inte hur du ser på mig, inte nödvändigtvis det, utan hur du ser mig. Rakt igenom mig, hela mig. Hur jag känner mig intressantast och viktigast i hela jävla världen, när du ser mig så. Och hur jag saknar dina ögon nu.

Din dum. Din dumma, dumma, dum.

Jag tycker om dig.