Den store poeten vaknar och sträcker på sig
vetskapen om storheten i ännu en dag
gör poeten längre än någonsin förr
flaxar undan täcket och stoppar fötterna
i de blå filttofflor som alltid, alltid är på

kreativiteten finns i dessa fotbeklädnader

nu ska poeten skapa igen, morgonen är bäst
ett förfluget ord, en kommentar från någon
mindre begåvad poet väcker tävlingsinstinkten
och några snabbt nedkrafsade ord på ett papper
växer snabbt fram till ännu ett oförglömligt epos

för kreativiteten bor i tofflorna

skapar, skriver, svettas och vässar pennan
snygga formuleringar utan mening för någon
annan än han själv och de närmaste
gör ändå att han i sin enfald tror han är stor
kanske till och med störst poet i världen

men utan sina tofflor är han intet

Formulerar fantastiskt vackert enligt egen mening
och bryr sig faktiskt inte om vad andra tycker
så länge de tycker att det han skriver är bra
eller ändå hellre bäst i hela världen
och gärna en smula knepigt som blir genialiskt

och så länge tofflorna håller

så blir dikterna bra där han sitter vid skrivbordet
och kliar foten mot bordsbenet och funderar
på vad han ska skriva härnäst som blir odödligt
eller åtminstone tillräckligt konstigt så någon
någon tycker det verkar bra

och att tofflorna sitter bra på foten