Säcken dras åt, fylld nu
av den vita ängsullen
som kvinnor samlat till bolster

runtom springer lekande barn
deras käppar slår mot marken
i lekars skrik och skrän

trots och råhet

som om kriget kunde vara förlösande
lösa oss ur vår förstening
genom sin närhet till döden

bara då får kampen för livet mening

i tider av vanmakt och stiltje, som nu
får kyrkan klagomål från allmänheten
när likbilarna kör fram till krematoriet

där kommer döden döden döden,
den självklara som ingen vill se
men som trollbinder så, trollbinder