jag har skrivit så många ord det senaste året, men inga har någonsin räckt till för att beskriva tryggheten din famn ger mig och osäkerheten som sliter sönder mig när du inte hör av dig på alldeles för lång tid
inga ord kan beskriva den längtan jag känner för att någon gång räcka till, någon gång känna att jag är värd så mycket mer
inga ord kan beskriva hur mycket jag älskar dig,
och hur mycket jag hatar att du har fångat mig och inte låter mig gå,
men inte heller håller mig hårt

hur mycket ska man ta? hur mycket ska man orka, innan det blir för mycket?
jag har gråtit så många tårar för dig

när du håller om mig är det som om tiden står still
där, i det där mellanrummet mellan andetag och kyssar, finns bara vi
ingenting annat, inget som gör ont, inget tvivel, inga hårda ord, inga kalla blickar
där, i det där mellanrummet då allt annat upphör,
då din värme ger mig tröst och glädje, då finns inget annat
där är det omöjligt att ens tänka tanken att vi någonsin ska vara utan varandra

när du ringde i lördagsnatt, när du frågade om du skulle komma hem till mig och jag svarade bara att du borde redan vara här

för det är så det känns, när du inte är nära
du fattas mig
men på sistone har jag börjat fattas mig själv istället,
och jag vet inte vad jag ska göra åt det

hur mycket ska man ta? hur mycket ska man orka?
jag vill inte gråta fler tårar för dig


vill bara vara i det där mellanrummet