Vattnet strålade ned över mitt huvud och längs med mitt ansikte och jag blev tvungen att blunda. När jag till slut öppnade ögonen igen log du åt mig, skrattade till och sa att jag var söt.

Jag hade fått ett par nya hörlurar och envisades med att den medföljande förpackningen borde kunna återanvändas för att sladden på så sätt inte ska bli tvinnad och trasslig, för det tycker jag inte om när den blir. Du flinade åt mig men tittade tålmodigt på när jag vände och vred, snurrade och flätade. På natten lånade du min laddare och när jag fann den i min byrålåda igen kvällen därpå hade du virat ihop sladden på ett helt magnifikt otvinnat och otrassligt vis.

Du satt i badrummet och borstade tänderna och jag skulle tvätta bort mitt smink men orkade inte sätta upp håret och bad dig därför att hålla i det under tiden. Du höll i det, hela tiden, utan ett ord.

När du höll om mig ståendes mitt på vardagsrumsgolvet, långsamt vaggandes till en fin låt, och plötsligt fick för dig att böja mig ned mot golvet och kyssa mig, precis som de gör på film. Du sa "just det", strax innan, ungefär som om det var någonting som du hela vägen hem till mig hade funderat på att göra.

I tvättstugan, när du höll mig sällskap fastän du inte alls hade behövt. Du lutade dig över torktumlaren, och bara var där. Som alltid med ett leende, som om du alltid log när jag såg på dig.

Och varje gång vi åkte tunnelbana tillsammans och du skulle gå av. Du tog tag om mitt lår, strax ovanför mitt knä, och tryckte till. Bara lite grann, men ändå så att det kändes ända in i benmärgen. Ända in i hjärtat.

Och jag kan inte låta bli att tänka på det, varenda gång tunnelbanan saktar in vid Odenplan. Varenda gång jag är i tvättstugan. Varenda gång jag ser på film. Varenda gång jag tvättar bort mitt smink. Varenda gång jag tar fram min laddare. Varenda gång jag duschar.

Hur himlans, himlans fin du är. Eller var, menar jag.