Varje natt drömmer jag en

Dagdröm om dig.

Jag ser dig där i dimmolnet intill

alltet som förbinder oss.

Natten är klar likt din ögon,

likt ditt dunkla sinne som

jag trots allt inte når in i.

(Men i slutet av allt älskar jag

dig för ditt vanvettiga inre!)

Jag ler inombords som jag alltid gör

när jag Ser dig! Ser dig från

min mörka befästning.

Som Korpen i sitt

Korpsvarta mörker!

Jag älskar dig som jag kommer

älskar min nästa och nästa...

Det becksvarta som jag älskar,

Älskar med dig, med mig

och allt annat som förbinder

mig till denna värld.

När natten skrider förföriskt in,

Då traskar jag förbi där ditt

sinne har sin boning, för

Vem vet om du är hemma.

Du bor ju trots allt nu som

ett vackert minne i mitt inre.

Kan hända du flackar omkring där i

din vackra Sinnesförvirring! Där

kaos lever, därstädes alltet frodas,

där allt skapas och förklingar.

Vem vet vart du nu befinner dig förutom

i din egna vackra sinnesförvirring.

© Niklas Holmgren