Melissa känner ingen oro för mig. Hon vet att jag har språket och orden, och att de kanske rent av kom till för att hålla mig på jorden. Dessutom tror hon att han kommer tillbaka. Hon tror att han kommer tillbaka, någon dag när jag har glömt hans namn. Att han kommer tillbaka av den enkla anledningen att jag är svår att sakna.

Och igår kväll trodde jag på henne. Igår kväll trodde jag på henne så starkt att jag trodde på det själv. Igår kväll dansade jag runt runt i lägenheten, i morgonrock och harmoni, och höll med henne om att så kommer det givetvis att bli; jag kommer att ha glömt hans namn. Jag kommer att ha glömt hans namn lagom tills dess att han kommer tillbaka, om han kommer tillbaka, och fy fan vad skönt, bara att få glömma hans namn.

Men idag.

Idag kryper jag ihop i kontorsstolen med armarna omkring mig, som en urvriden trasa, utan att förstå vad meningen med hela skiten är. Drar upp benen till hakan och låtsas stirra på ett viktigt excel-ark medan jag förtvinar inombords, och då hjälper det tyvärr inte särskilt mycket att Melissa tycks veta hur det känns. Då hjälper det inte särskilt mycket att så många andra här tycks genomleva samma saker. Att vi alla skriver tämligen likartat om hur saknaden, smärtan och ensamheten känns.

För i ensamheten är man alltid lika ensam, oavsett om det finns miljoner andra där ute som är precis lika ensamma just då. Vi är alla ensamma små pölar som tillsammans inte adderar upp till något hav. Vi är alla små halverade hjärtskärvor som tyvärr inte kan bli hela tillsammans. Och just när vi sitter där, hopkrupna i kontorsstolarna, som pölar av urvattnad magi under skrivborden, är det ingen som ens bryr sig om huruvida de bör oroa sig för oss. För alla andra är fullt upptagna med att själva leta sig upp därifrån.

Och tanken på att även Melissa Horn sitter så, hopkrupen i en stol med armarna omkring sig, för att inte falla isär och förtvina när hon skriver de där orden med en gitarr bredvid sig, den gör hopplösheten smärtsamt avgrundslös. För plötsligt finns det all anledning i världen att oroa sig, och cynismen segrar igen.