Du är min Before sunrise.

Det var en sen kväll i augusti, jag och min bästa vän gjorde det som jag allra bäst gillar att göra i Göteborg; vi cyklade på sådana där relativt fula men underskattade hyrcyklar. Vi cyklade längs med en allé vid vattnet, från Avenyn bort mot Andra Lång, och sommarkvällen smekte oss över våra bara ben. Min klänning flög upp i vinden och håret böljade över våra likadana regnjackor. Vi guppade över kullerstenarna på Järntorget och en berusad främling frågade oss om vi var från något sorts förbund. Vi skrattade gott åt att det måste bero på dessa kära galonjackor, inköpta i Göteborg eftersom det alltid sägs regna så jävligt där, fastän solen oftast skiner på oss när vi ovant navigerar mellan spårvagnar och fiskmåsar. Eller, om det möjligtvis bara är så vi väljer att minnas det. Hur som helst. Vi hade stora problem att hitta en cykelparkering och hamnade nog halvvägs bort till Majorna innan vi till slut hakade fast cyklarna i sin station med ett triumferande pip pip. Sedan mötte vi upp vår kära Elias på en ganska sunkig pub på Andra Lång, och där satt du. Och där tog en av de allra mest magiska kvällarna i mitt liv sin början. Till synes också sitt slut, men allt är inte vad det till synes är.

För du är min Before sunrise.
Och kanske också min Before sunset.