Jag har valt att bädda in saknaden efter dig i ett skyddande hölje av slitstark cellofan för jag är rädd. Livrädd för vad som skulle hända om jag skrapade på ytan av det känslomässiga virrvarr av lösa trådar över att inte längre ha dig kvar hos mig. Vi är inte klara med varandra du och jag. Vi hann inte prata färdigt och det är så många saker jag vill berätta för dig. Bara för dig. Men om jag öppnar mitt hjärta nu, hur vet jag då att du hör?