Jag har levt så länge
En gång föreställde jag mig att jag skulle samla erfarenheter, leva och iaktta för att skriva längre fram Ungdomen var så oerfaret blek Jag ville bli rik på liv Färgstarkt, farligt, mustigt liv
Nu är jag en minnenas baglady Inte vet jag alltid var jag gömt dem, då när jag tänkte att de kunde vara bra att ha, de där minnena som finare folk fnös åt, men jag släpar och bär
Jag bär på mina solkiga påsar, det sparkar därinne som fullgångna foster men jag vet att ingen förlossning är möjlig Jag har inte så mycket tid kvar Jag öppnar en säck, det glimmar och lyser där under lumpen, jag hör musik, en regnbåge stiger upp ur sophögen, jag bär hemliga påsar närmast hjärtat dem ingen får titta i, jag bär mina dödar, jag bär min historia i flottiga papperskassar och plastpåsar så gamla att reklamtrycket blekts bort från dem och plasten blivit skör av många vintrars köld, men åh, vilken historia Färgrika, skitiga, ovärderliga berättelser, fyllda av bortglömd kunskap, äventyr och tristess, glädje, sorg, kärlek, hat och alla drömmarna jag fyllde dem med, fantasins förgyllning och insikternas hårda refuseringsbrev till själen
Jag trodde jag skulle samla liv som material och skapa ur det Men jag glömde bort mig och levde Kastades av och an i tillvarons brottsjöar
Nu har jag levt för länge och hinner inte berätta mig En medfaren baglady vid sin nygrävda grav, det är jag, och som för alla kommer mina skatter att spridas för vinden och rotas i av skator och små gnagare när jag är borta Sopor och lump Det är vad som blir kvar av oss Spritt för himlens alla vindar
Jag kallar det dikter