Jag har glömt bort hur man skriver dikter.
Jag har glömt hur man börjar och jag har glömt bort hur man ska sluta.
Vad ska dikten innehålla? Sorgsna ord, rimmande haranger eller onda sanningar?
Det låter inte så upplyftande, men förr eller senare måste det ut;

När jag såg dig var det som att världen slutade snurra.
Jag förvånades över hur lugn jag kunde vara och att lilla jag fick snudda vid någon som dig. Men tiden gick och jag bleknade med den. Du var fortfarande härskare över världen. Du kunde fortfarande få världen att sluta snurra vilken sekund som helst. Men du lät mig hållas vid min gråa, trista vardag för du sa att du inte var någon tidsmaskin.