När jag inte längre kunde tro på mig själv vände jag mig mot stjärnorna.
När inte stjärnorna kunde hela mig föll jag i ner till en mörk plats.
Här känns det ganska tryggt. Här känns det ungefär som då.
Här känns det igen.

Hjärtat, hör du ännu mina ord?
Känner du dem som om jag satt alldeles nära och viskade dem bakom din rygg när du sover?

Det är med dina suckar som ännu lever i mina lungor som jag ännu andas.
Det är med mörkret i dina ögon jag fortfarande kan se.
Det är med din sömn jag vaggar mig till ro några ögonblick varje natt.
Det är med minnet av dina händer jag känner att jag fortfarande älskar.

Sekunder blir till minuter, till timmar och dagar.
Lyktan lyser svagt men dörren står öppen och böckerna med ett annat slut skrivs inom.
Hjärtat hur ska jag kunna sluta vänta,
hur ska jag kunna skriva slutet annorlunda än med hjärtats ord?

Utan ett ord och med nedböjt huvud lämnade du mig.
Utan ett ord och med nedböjt huvud lever jag nu.
Slutet jag skrivit om så många gånger.
Slutet på en bok som slutade känna.
Hör du mig ännu...där inom där jag byggde mitt bo.