Jag hamnar mellan regeringens normer och grusväggarna trycker.
Att sträcka sig och inte nå, komma fram ändå och att sträcka på sig.
Livet lärde mig att det som är fult är helt okej att låta nå ut.
Skolan lärde mig tvärtom. Att sträcka på sig, nå fram men inte nå ut.

Jag ser det liv jag vill leva och det liv som jag lever.
Jag fastnar mellan skolsystem och bedömningsmatriser.
Det skaver som en grusväg och jag var aldrig gjord för att vandra den.
Kan inte ni se det!? Samhället!? Kan du inte se mig?