Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Saga

Nu ska jag berätta om den dagen då jag föddes. Det var en grå och hemsk dag. Fåglarna var tysta och det regnade. Min mor spottade Och svor. Ty det var sommar. Och som alla vet får man fisk när det regnar. Eller det är i alla fall vad jag fått höra. Man fick ingen fisk just den dagen. Istället fick man en liten krabbat. Och jag var en anskrämligt ful liten odåga. Jag hade tänder och det berättas att jag högg min mor i fingret.Någon tutte var det inte tal om. Min far skämdes. Alla skämdes. De ställde mig i en vagga långt bort i ett mörkt hörn. Där började min ondska att gro. Där i mörkret. Jag hade gula ögon. Jag hade tänder. Vassa tänder. Man gav mig mat ur en flaska. Tänk, jag kunde redan hantera en flaska. Jag halsade min välling. Det sjöngs klagovisor. Jag ropade i mörkret. Jag ropade på min fader. Min riktiga fader. En stor och stark fan. Han gastade åt mig att hålla käft. Jag sket i honom. När han fick nog slog han med sina tunga nävar i det hårda bordet. Varje slag gick fram som ett pistolskott. Det ekade friskt i min allt mer rubbade skalle. Alla skrattade åt det fula barnet. Men dom skulle få igen. Det hade jag räknat ut. Det skulle alla få del av straffet. Så en kväll när jag som vanligt satt och räknade olyckor. Så kom jag på det. Jag kom på straffet. Det eviga straffet. Jag skulle låta få dem tro att jag var god. Jag skulle ljuga hela högen rakt upp i ansiktet. Och så när de minst anade det skulle jag visa mitt sanna jag. det skulle minst sagt bli ett rejält slag i ansiktet. Med smicker och beröm nalkas massan.. Jag skulle övertyga varenda en av de där äckliga typerna att jag var en fin och hygglig människa. Det hela var lätt. Mycket lätt. Kanske nästan för lätt. Men istället för att kalla mig god. Kallade dom mig enfaldig. Den fula och enfaldiga ungen. Jag utgjorde inget hot i deras ögon. Jag fortsatte mina valser. Jag föreföll högst trovärdig. Men någonstans där i mörkret kunde jag ana ljuset. Det bröt fram, sipprade in mellan de tunga gardinerna genom ett litet, litet hål. Ibland försökte man täppa för hålet. Men det var omöjligt. Ljuset var för starkt. Ljuset talade till mig. Det talade till mig där jag fann mig ensam i mörkret. Men det talade så tyst att jag inte hörde vad det sa. Och det talade på en dialekt jag aldrig tidigare hört. En natt drömde jag om ljuset. I drömmen kunde jag höra och förstå vad det talade om. När jag vaknade hade jag glömt allt vad ljuset berättat. Men en dag slog jag upp ögonen. Det tycktes brinna i rummet. Mina tinningar dunkade. Någon hade glömt att dra för gardinerna. Det var ljuset som talade till mig. Och Ljuset talade högt och tydligt. Jag förstod vad det talade om. Nu förstod jag. Jag kunde känna värmen i hela kroppen. För första gången i mitt liv grät jag. För jag förstod vad ljuset ville säga mig. 




Prosa (Fabel/Saga) av Lento Assai
Läst 299 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2015-11-04 20:49



Bookmark and Share


    ej medlem längre
Mycket bra saga.Känner igen mig i barnet.Hoppas jag också skall förstå vad ljuset vill säga mig.Det här var bland det bästa jag läst på länge!!!!
2015-11-04
  > Nästa text
< Föregående

Lento Assai
Lento Assai