- Jag har varit överallt, sökt efter min inre röst, varit på platser som kallat mig. Dragit din stråke över cellons djupa stämma i strävan efter violens kvint. Spelat det jag trott på och älskat mer än du någonsin kunnat ana för att ge dig ett liv med fullfjädrade vingar.
Laura böjer sitt huvud bakåt för att stoppa gråten. Tar ett djupt andetag.
- Ludvig, jag kallnar och mitt hjärta…
- …Laura det är över nu… det finns ett liv efter detta, som är ditt om du väljer att leva.
- Leva för vad?
- För teatern.
- Och du bara går din väg, för att du inte har något mer att säga… Laura greppar hans arm.
-Ludvig, en dag kommer också du bli övergiven, likt en uppstoppad fågel, fångad i flykten till allmän beskådan!
- Herre gud Ludvig, jag har burit fram dina barn, som om de varit mina egna – i ditt landskap av hat och sorg, därför att du aldrig haft förmågan att uppleva livets glädje. Som om livet runnit som sand mellan dina fingrar…
… du förstör kärleken, du skriver ord jag inte kan berätta, ord som inte känns är mina, som inte är jag.
- Be någon annan skriva dina roller då för helvete! Om du tycker mina ord smakar skit i din mun, så spotta ut dem! Ingen ska ta ifrån mig min smärta, det som gör ont.
- Det som går sönder gör ont Ludvig. Laura lämnar britsen, ställer sig vid kaminen med korslagda armar.
- Är du lycklig Ludvig?
- Lycklig?
- Ja, lycklig!
- Vad är lycka?
- Du vet inte vad lycka är?
- Nej, berätta!
- Berätta är ditt område.
- Berätta om lyckan?
Ludvig reser sig och går bort till kaminen för att få betänketid och tända en cigarrett. Står med ryggen vänt mot Laura och känner hur det gamla livet rinner av honom ned på det månbelysta golvet.
- Jag vet inte…vad lycka är…
- Måste det göra ont för att du ska vara lycklig? Ludvig är det så, betyder lyckan ingenting för dig? Lyckan Ludvig! Att få vara lycklig?!
Ludvig går och sätter sig, ser på Laura som sätter sig bredvid.
- Alla vill leva ett annat liv, men om man bestämt sig för att hoppa från en klippa, måste man vara säker på att kunna flyga och det kan inte du och det vet du om. Laura fortsätter.
- Ludvig, min stackars Ludvig, kysser honom på den vitmålade pannan, lyfter upp hans haka, riktar sina ögon rätt in i hans.
- Inga egna barn har jag fått, ständigt gravid som jag varit av din glödheta penna. Är det ingen uppoffring att föda dina barn på scenen befruktade av dina tankar, ord..?
- Plats på scen! En yngling sticker in sitt bleka ansikte i dörrspringan. Laura blottar sina tänder i spegeln, rättar till bysten, vänder sig om och klappar Ludvig uppmuntrande på kinden med sina blodröda naglar.
- Kom igen sötnos, än är det inte kört!

©DrZappa