Han ringde på just när jag hade kommit ut ur duschen och jag öppnade dörren enbart iförd handduk. Han log med hela ansiktet, så som han alltid gör, och som svar på att jag trodde att jag skulle ha hunnit duscha färdigt innan han kom sa han att han hade hoppats på att jag inte skulle hinna göra det. Några vattendroppar föll från mitt hår när jag förflyttade mig in i sovrummet och han tog av sig sina skor.

Om jag hade kramat dig direkt när du kom innanför dörren, vad hade hänt då?

Han slängde sig raklång över min säng med en lång, lättad suck och sa att han var trött. Jag gick fram och tillbaka mellan byrån och garderoben på jakt efter kläder och han sträckte ut en hand här och var för att ta på mig. Jag klädde på mig ett par trosor i spets och satte mig ned på sängkanten för att smörja in mina ben och han drog mig till sig. Under tystnad och med ett betänksamt men avslappnat ansiktsuttryck värmde han min nakna hud med sina händer och när jag strax därpå satte mig upp igen för att smörja in resten av min kropp strök han försiktigt och tankspritt med en fingertopp längs mitt ryggslut. Jag vände en tröja rätt och fel och rätt igen och han undrade med ett halvt leende vad jag höll på med. Jag svarade att jag klädde på mig, som om det vore någonting konstigt, innan jag reste mig upp och sa att jag var hungrig.

Om jag hade struntat i att klä på mig, välkomnat dina händer och kysst dig sådär som bara jag kan, hade allting blivit annorlunda då?

Han följde efter mig in i köket och hoppade upp på köksbänken. Jag var som vanligt förvirrad med sällskap i köket och han var på obehjälpligt bushumör, i vägen när jag satte på pastavatten och uppspelt när jag var hungrig. Han knep fast mig mellan sina ben och jag stod kvar där i några millisekunder innan jag såg nästa sak som behövde göras. Som i förbifarten varnade jag honom för att han skulle bli varm i rumpan av att sitta så nära gasspisen och en stund senare hoppade han mycket riktigt ned därifrån för att istället lägga sig på mattan, raklång på golvet, där han var om möjligt ännu mer i vägen men samtidigt ganska förtjusande. Han hade tydligen ont i ryggen och medan pastaminutrarna gick försökte han dra ned mig på mattan ovanpå sig. Jag spjärnade elakt emot och han lyckades bara få ned mig halvvägs på knä, lagom till dess att pastan blev klar och vi bytte rum. Han fick det ärofyllda uppdraget att tända alla ljus i vardagsrummet och tog det på största allvar.

Om jag hade lagt mig ovanpå dig där på mattan, fäst håret bakom dina öron och sett in i dina ögon, hade allting blivit annorlunda då?

Jag satte mig ned för att äta men han var rastlös och tog ett varv eller två runt i lägenheten först. Jag hade aldrig sett honom sådan men när han till slut satte sig ned bredvid mig var han lika nyfiken och närvarande som vanligt. Han såg intresserat på när jag åt, eftersom han redan hade ätit, och vi pratade om min lillebror. Han skrattade åt min berättelse och våra fötter vilade mot varandra under bordet. Jag hoppades att han skulle lägga handen sådär tafatt på bordet igen som han hade gjort en gång förut, så att jag kunde ta den och hålla den en stund medan pastan la sig till ro, men det gjorde han inte. Vi plockade undan min tallrik och slog oss ned i soffan istället.

Om jag hade letat fram din hand och hållit den ändå, hade allting blivit annorlunda då?

Vi halvlåg i soffan och höll om varandra. Han var något tystare än vanligt och jag tvingade honom att titta på ett program som jag gärna ville se. När jag skrattade och han inte gjorde det märkte jag att det nog inte berodde på att han inte tyckte att det var roligt, utan på att han inte riktigt tittade. Jag frågade hur det hade gått för honom att plugga de senaste dagarna och han sa att det inte hade gått så bra eftersom hans tanke hela tiden var någon annanstans. Eftersom hans tanke hela tiden var på det här. Jag log utan att säga något och tänkte att allt var i sin ordning, för jag tänkte ju på honom precis hela tiden utan att få någonting gjort jag också.

Om jag hade struntat i programmet, stängt av tv:n och satt mig gränsle över dig istället, hade allting blivit annorlunda då? Då och för alltid?

Vi hade en liten bit kladdkaka kvar sedan i söndags och hjälptes åt att hämta tallrikar, grädde och hallon. Kladdkakan gick rakt upp i skallen på honom och han blev sockerstinn och übergöteborsk. Det bara sprutade ordvitsar ur honom och han skrattade åt varenda en och åt mig som snörpte ihop hela ansiktet i spelad avsky. Jag låtsades inte stå ut en sekund till men tyckte förstås att han var charmerande, och jag skulle göra allt för några fler sekunder nu.

Om jag hade tystat dig med pussar istället för med mina fåniga ansiktsuttryck, hade det aldrig behövt hända då? Inte då och aldrig någonsin?

Hans euforiska stim dämpades efter en stund och när den sista ordvitsen hade klingat ut blev han som förbytt. Jag såg när det hände, jag såg när hans ansikte förändrades, och all glädje som jag någonsin hade känt under de senaste två månaderna blev plötsligt till avgrundsdjupa svarta hål att gå vilse i. Och när han sa vad han måste blundade jag hårt, hårt och ville aldrig öppna ögonen igen.

Om jag inte hade blundat, eller om jag bara hade blundat kort men mött dina ögon igen, och om jag inte hade dragit mig ur vår omfamning och korsat mina armar, om jag hade kysst dig desperat och sagt att jag skulle sakna sönder, om jag hade gjort någonting annorlunda, vad som helst, hade det spelat någon som helst jävla roll?

Antagligen inte.

För inom loppet av några sekunder gick han från lyckligast i världen till världens alla plågoandar, och när jag öppnade mina ögon igen var de inte längre fulla av glitter, de var fulla av massakrerad glädje. Och dina ögon log inte längre, de var trasiga.

Och det finns inga om i världen. Det finns inga jävla om i världen.

För genom trasiga ögon och med tårar längs dina kinder sa du med en röst som knappt bar dig att en del av dig bara ville ta mig i handen, följa mig till sängen, hålla om mig, somna och strunta i det här.

Och om du bara hade gjort precis så, om du bara hade tagit min hand, följt mig till sängen, hållit om mig, somnat och struntat i det här. Då, och bara då, hade om varit, och allt hade antagligen blivit annorlunda.

Men, det gjorde du inte.

För det finns inga om i världen.