det är väl ändå något
särskilt
med april

av någon anledning blir det alltid den mest
färgstarka
månaden,
eller kanske
den mest monokroma
den står i vilket fall, alltid,
ut

din kropp över min
i ett tonårsrum
och jag
vet att det är fel
att utnyttja din
närhet

när din kropp
porlar
utav kärlek
för mig

och jag
vet att det är fel
att insupa dina
kärleksförklaringar
och sedan distansera
mig igen
och göra mig själv så flyktig

men ändå
är jag så förbannat
oförmögen, att
låta dig
gå

så jag kysser pojken,
som äger planeter i
sitt namn,
och jag låter honom tro
att han
efter fyra års längtande,
kanske mer,
äntligen vunnit hjärtat
han jagat efter
så
länge

under tiden du
berör mig med
sådan
vördnad
och viskar,
att du vill ta hand
om mina skärvor
för evigt,

tänker jag på
någon
annan,
någon så
oförmögen
att älska,
alls

så jag ger dig
ännu en kyss
men vilar i tanken
i någon annans
famn
någon helt annan
stans

där vinyler spinner
heta och
föraktet
för oss samman

och jag vet att jag
tillslut
kommer att såra dig,
igen,

som alltid
i april