I rummet var allt vitt hos denna mö

Hon kysste mig på lakan jag nu kränkt

Hon smakade som vinter utan snö

Och sorgen som jag nästan hade dränkte.

.

Hon sa att evigheten nära är

Så låt oss hoppas att den vår skall bli

Att dina armar mig till döden bär

Och aldrig efter det mig släpper fri.

.

Av hennes ögon omfamnades jag

När hopplöst lila för sig själv hon log

Det var en ökens enda vattendrag

På ängen där vi satt så var det nog.

.

Men övergav mig gjorde denna mö

Inatt så faller det decembersnö –