Jag är rädd för att glömma, det är därför jag skriver. Har redan svårt att frammana dina ögon för mitt inre, minns nog inte riktigt din doft. Koncentrerar mig hårt, sluter ögonen, öppnar dem igen, stirrar på de tomma platserna runt om i lägenheten där jag har vant mig vid att se dig. Återupprepar saker vi pratade om, griper handlöst efter känslor som är på väg bort. Griper handlöst efter glädjen, värmen, allvaret och lättsamheten, och ibland kommer allting tillbaka. Ibland, som när jag råkar brista ut i ett skratt som påminner om ditt, och då får jag panikbråttom att greppa tag om det, bara för att på något sätt försöka fängsla in det i en liten box inom mig. Bara för att jag så gärna vill ha dig inom mig. Jag vill ha glädjen du gav mig, vill så gärna ha den tillbaka. Går igenom min kalender och antecknar ditt namn vid de tillfällen vi sågs, försöker minnas tillbaka till allt det andra oväsentliga i livet som jag tydligen också ägnade mig åt under den tiden, men allt är som i ett euforiskt töcken. Allt var guldkantat, hela livet log, och jag vill ha allt det tillbaka. Jag vill ha lugnet, harmonin, bekymmerslösheten. Vill ha allt det som du orsakade i mig. Vill ha februari tillbaka, om och om och om igen, jag kan leva med snön. Vill hitta din snällhet i alla människor, vill ligga kvar i sängen när morgon blir dag. Vill tacka dig, vill göra så mycket med dig, och därför vill jag inte glömma. Är rent av livrädd för det. För jag vill så gärna ha dig inom mig. Allt det som du orsakade i mig. Vill ha every little piece, every little forever. Allt.