Två månader, nästan dubbelt så lång tid som vi sammanlagt sågs.
Två månader, och jag har bara skickat dig en snapchat och ett sms.
Två månader, och du har fortfarande inte kommit tillbaka.

Två månader, och jag bara måste ge dig ännu ett livstecken. 

(Because) "If it's still in your mind, it is worth taking the risk."

Jag bara måste skicka dig ett tecken om att jag fortfarande tänker på dig, med förhoppningen om att du kanske tänker på mig också.

Så, jag skickar någonting helt okej intressant som faktiskt är relevant just för dig, och du skickar en video tillbaka. Du skickar en video tillbaka, på dina gula skor promenerandes över asfalt någonstans i Stockholm, helt utan smileys, helt utan själ.

(And) "It is what it is.. Until it ain't anymore."

Jag ångrar mig sådär hårt som man bara kan göra när man har skickat någonting och inte får det svar tillbaka som man hade önskat sig, om man ens får ett svar. Sådär hårt som man bara kan göra när det spelar roll, på riktigt. Sådär hårt som man bara kan göra när det gör ont för att det spelade roll, på riktigt. 

(And) "One of the hardest things in life is letting go of what you thought was real."

Och jag påminns om det där jag som skrev när jag hade sett dig på spelningen, då för en månad sedan, då när det heller inte blev som jag hade önskat. Det där om att jag inte orkade mer, så jag går nu. Det där om att jag skulle gå.

Jag gick en stund, det gjorde jag, men med förhoppningen om att snart få en anledning att vända tillbaka. 

(Because) "If one day you realized that you loved me, then I'd drop everything and be yours."

Men det fungerar inte så, det fungerar inte så om jag vill må bra igen. Då måste jag gå på riktigt.

Jag måste gå utan att hoppas på en anledning att vända tillbaka. Jag måste gå utan att göra upp planer om att efter 2, 3 och 5 månader höra av mig till dig igen, på olika sätt, med olika förhoppningar. Jag måste gå nu, och det helt utan förhoppningar. Och jag måste gå utan att göra det bara för att sannolikheten blir större att du kommer tillbaka då. Jag måste gå på riktigt. 

(And) "If you start to miss me, remember, I didn't walk away, you let me go."

Så jag går nu.
Hör du det?
Jag går nu.
Igen.
Och den här gången,
på riktigt.

"And the biggest tragedy 
was that they returned to their normal lives
as if their love had been merely a dream."