Det slår mig att vi alla springer mot en tid vi inte vet någonting om. Med paniken rusandes i bröstet och förvirring kring vad eller vem man ska hålla om.

Bara några få veckor kvar, innan du står där och smakar sött av champagne och något starkare. Mössan med ditt namn och vad du ägnat tre långa år åt att fullföra. Skriken, skratten, leenden överallt. Ni överlevde.

Jag sväljer ner klumpen av sorg, den som växer när jag tänker:

"Ett. År. Kvar."

Ser dig snubbla ombord på ett flak med rosiga kinder, du har fått dansandet överstökat, det obligatoriska hoppandet till låten er klass valt att springa ut till. Jag önskar att man kunde köpa känslan som måste dunka i er på burk så jag kan hålla den i handen innan jag somnar om kvällarna.

Jag önskar så förtvivlat att jag kunde följa med dig. Jag vill inte vara instängd mer.