Jag vill våga uppleva dig!

Jag vill våga hitta mig!

Tror du, du med dina magiskt bruna ögon,
att jag kommer våga
Tror du, du som ännu är ungdomligt vacker naivitet,
att jag är modig nog att lämna tragikens trygghet

Tror du, du som har allt jag söker i en kvinna,
på ytan, under ytan, bakom pannan
Tror du, du som har allt jag sökte när jag sökte,
att det skänker mod nog åt en som aldrig mer skulle söka.


Tro mig, jag väntar mig inga svar
Tro mig, inte från dig
De är mina frågor
De behöver bli mina svar

Vill jag våga hitta mig?
Du kan aldrig ana vem jag är
Jag kan aldrig ana vem jag blir
Vågar jag försöka, kanske inte
Vilket som, så vill jag tacka dig:

Jag har inte känt något alls
om någonting
5 års apatisk mur
Det är du, du sexigt jävla jordnära,
Endast du, som fått mig att kika över på andra sidan

Jag vill våga klättra över!
Jag vill uppleva det med dig!
Tror du, att vi en dag kan riva murarna
Vågar jag? Jag vet att jag vill
Vågar du? Jag vet inte ens om du vill


Det är stora starka män
2 meter långa
120 kilo kött
Som är de livrädda
Livrädda för sånt här
De har en särskild liten förmur
redan
i sitt utseende som stereotypa stora
stygga hårdingar

Såna som jag

Som började bygga sin egen mur
I sin fysiska storlek

Jag måste våga uppleva dig
Måste våga vilja hitta mig själv
För att kunna leva upp till dig

Du är en så mycket större människa än mig
I mina ögon
Dina bruna river mina murar

Vågar jag försöka?

Jag vill våga uppleva dig!

Jag vill våga hitta mig!

Gärna som nån simpel matematisk formel
Där summan är att jag vågar uppleva dig,
däri hittar mig

Jag måste våga uppleva dig och hitta mig! En dag är såna här saker plötsligt för sent, det lärde jag mig en gång innan muren hade rests.

Det vore nog religiöst, min flicka med guld. Jag vill bara flyta med, i en eka med dig längs livet, en resa för att våga bli fri från skuld.

Fyfan vad rädd jag är, dock osäker för vad. Mest mig, lite för dig.

Ska jag våga innan allt är försent? Jag hoppas det.

Egentligen har jag då bara en fråga som är direkt till dig:
Vill du ens att jag ska våga??Vill du försöka hitta mig, ens att jag fortsätter ha en ständig längtan efter att få uppleva dig?? Jag är livrädd, men än kan min mur ta ett Nej!

Det var nästan tre frågor, jag vet. Jag är nyfiken på livet. Hoppas det är du.


Vi kan få det fint som folk, du vet, det löser sig säkert, mon Juliet.


(Jag övertolkar allt jag vet. Sånt är livet med en fet poet. Vågar vi? Vågar den store stygge riva murarna och leka med elden, Du är skrämmande het, mon Juliet!!)


DEL II

Så blev det sen, en scen med Thorén, ett farväl, från själen, märg och ben, jag ger fan i om ni skrattar åt den!:

Nu är allt försent. Det är synd. Det blir alltid så. Vi rev nog inga murar. Vi är tigrar i burar. Jag tror vi är så jävla lika. Jag tror för mycket om allt.
Jag har fortfarande ett hjärta. Tack för att du lockade fram det en stund. Allt är för sent. Alltid för sent. Du och jag är inga svennar som de där.
Vi är svåra. Ekjäveln hade ingen åra. Vi ska aldrig bli som vanligt folk. Iallafall inte jag. Vi är lika. Grubbelrika. Kärlek, John Blund. Jag tror att jag tror för mycket om för många onödiga ting. Jag är förälskad i min skit, i dig, i att tro för mycket, i din förtrollande blick, i förseningens kick, i att sitta och undra vad livet skulle kunna ge, i ditt sätt att le, i att ge detta mitt innersta som gåva, i att tvingas inse att du blir en grå prick, i att bara be, i att köra saxofonsolo efter det enda jag kan säga;

Halt, här får ingen passera!


DEL III


Åh nej, det kommer mera!



Alltså:
Jag är världens sämsta Romeo!



Eller? Jag har nyss skrivit en uppsats om dig.
Det är fuckin Romeo

Här är min själ
det lilla som är kvar


Jag fattar väl! Du drar!

Allt är försent, du gjorde det inte illa ment!

Det blir skit av det mesta,
jag är svart, svår, blir aldrig kär


Men tänk på mig, när du märker
att du aldrig kommer få
något lika innerligt
som just det här

DEL MXVII

Du, sentimental pensionär
Minns detta, gnag vetebröd

Jag, här o där
En dag, vakna som död


Jag är Romeo, Julia. Världens bästa.

Du får mina mörka nätter. Men inte nästa.

Det här.

Jag tror vi är lika, vi.

Är detta ett frieri? Eller ett farväl?



Varsågod, detta var min bit själ!

Lev väl,


Kram och överläppsbett