#
#
#

..............., april,
du lyser, glänser
och ännu är jag


kvar. Och vi skyndar:

dyrkar Galliano
skrapar havskanten -
med spatel
skriver historia
med tjock fingerfärg
Börjar om
efter regnet
#
#
#
#
Varje touch
vid revbenet
och han flyttar. Jag får hålla
bakbenen, måttan,
sonen som äter russin i blå
bamsekeps. "Kommunicera
med kroppen," säger de,

försök tyda det här du,
tänker jag, och blåser
såpbubblor
i hans ansikte.

Vi spricker vid näsborren
#
#
#
#
Än en lyhörd timma
börjar med distade gitarrer
( vid min gud, Kiko! )
en kyss på pannan
av mannen
en puss på munnen
av sonen
jag minns inte senast
jag fick en panikattack.
Aprilsolen har tyglat stigar
i Stockholmsskogen
//hovsmatter//
jag andas (äntligen)
det finns inga

tomheter


här
#
#
#
#
#
#
Det står stilla. Allt.
Tillochmed våren har slutat
komma. Galliano är nervös
inför något, vad
vet jag inte.
Men han spänner sina
vitögon och lyfter
från marken

MEN HÖR MIG DÅ!,
skriker mina nerver.
Han stretar.
Min son pratar
om bananer, bilar, traktorer
och -trumvirvel-
tåg.

Gud vad jag hatar Avicii.
#
#
#
Det går en långsam
tråd från kärlekens läpp
till hans panna.
Vi älskar skuldfritt, nästan
progressivt
inpå småtimmarna. Han viskar
att han älskar mig, jag
viskar att jag älskar Galliano


Jag brukar bli såhär
Manisk, nästan besatt
av spontanitet och
fix idéer,
#
#
#
#
#
jag kommer
ångra mig
snart