Vad jag slitit för den här dagen bland dadlar, palmer, skorpioner och leenden som skördar nya solmogna frukter att staplas i ändlösa högar, fraktas ut till alla som väntar på dess söta, fruktiga smak. En båt som stävar fram i ändlös gemak. Men utan de som skar ner dem tillsammans från konungarnas träd.
Här sprang vi och skrattade, vi hörde barnens kiv som small i stenmurarna och ekade bort då vi åt vår avokado, den var inte mogen alltid...
Som sorlet ljöd från stranden på natten när du bar dig fram utan att sitta ner, nästan svävade över hamnstäderna. Vi satt på bussrad 42, när vi tittade på varandra, vi var unga, så omformade och glada, lyckliga, de fanns inte fler än bara vi bland alla miljarder stenar där nere vid strandens bränningar.
Marken rullade vidare under våra säten där vi åt och drack av vinet som vi köpte på gården, av familjen som bott sedan innan Transjordanien, så länge och vi fick smaka och läppja av dryckjom som var sanna, äkta lika stark som vår längtan att bli tillsammans än mer. Vilka minnen att bära med sig en dag. De är jag och du är mig när vi minns dessa svunna tider som ringar på vattnet utan att kasta macka på dem.
Vi gick där.
Bland kaftaner, huvuddukar och korklockar och det doftade varma nötter med russin och syrat bröd. Som de smakade. Du log och vi hade tid till allt här i världen.
Stränderna tog oss bort, men de ligger kvar och vi bevarar dem intill våra minnen som inte är bortspolade i havet, och aldrig kan förgås.
Vilket stigande och fallande minne, bland sjögräs, tång, makrill, agater, oliv, dadel, mandariner och körsbär, de är en kompott av människans alla sammankomster som nu förevigats med dig.
Där vid Haifas stränder, då vi steg upp ur havet, nybadade och rena, utan tunga sinnen, bara lätta kläder och våra leenden som sken i ljuset av stormlyktan.