Den ljöd ut från marknadsplatserna, som vi bevittnade och besjöng med våra blickar, sorlet, skramlet, tåglok som bromsar in och rökelser, varma pistaschnötter och osande falafel dukad för de som mäktar med att fylla sökande magar törstiga, hungriga.
Där gick alla omkring bland stånden en samling av uråldrig kraft, traditioner och ceremonier i arv, ritual, initieringsprocesser och passager från svunna tider som åldrig aldrig kommer åter, kunskap i fördold glömska, det är förbålt skulle fantomen sagt! (Och hans finns på riktigt, i en djungel, har morfar sagt)
Vi fastade, bjöd oss som seden ville oss, och vi mottog den direkt på våra fat, vilka måltider, fyllda av allsköns ting, skratt, leende, tandagnisslan och grin, sorgen efter en obesvarad kärlek, begraven bland breven, breven som nu inte längre finns att tillgå eller kommer fram längre, det finns ingen som levererar dem till vår dörr mer.
Allt är elektronisk, orden, florerar och transcendent genom 1 och nollor, alla pratar i korta E märkta konversationer som inte bevaras till eftervärlden. Servrar beslagtas, pirater blir digitala och skickar ut meddelanden på video kanaler om andra korståg än de som var, nu i andra fotspår. Så arga så ursinniga och så ledsna och sorgsna att man sargar ner alla andra som flyr hals över huvuden utan huvuden längre.
Dessa människor, vi gör bara fler och fler tills inga fler går att göra längre än annat på artificiell väg, i laboratoriernas vita lysrörs överseende.
Så stod vi där och hörde turister, kamelernas klagan och försäljarnas önskan," bracelets!"
Samma försäljare på våra gator idag i vår omedelbara närhet får mig att lida, du med, blickar tomma utan vetskap om hur agera, möter inte orden "bracelets" , utan andra tungomål, "boss, mr, para," skramlar med, bottenlösa kaffemuggar, när vi fyller på våra förråd med mer ingredienser till våra urgröpta tallrikar.
Som vi åt under månens dragningskraft, där i den urgamla ruinen vid branten av klippstaden. Urholkad i stenöken, boningar, vattenpipor och gamla berättelser runt en lägereld som inte brinner längre och inte berättar historier för våra barn mer.
Oändlig var vår sång där vi sov under bar himmel hand i hand och hörde ökenrävens ylande i fjärran med himlavalvet som vårt enda vittne.
Du fattas mig, som rövare Mattis skrek ut i borgen till Lovis! Så skaldade hon till eftervärlden Astrid, och vid dina fötter kommer jag och barnen och lägger ner krans efter krans, efter krans tills vintergatan inte finns mer.