Jag är så rädd. Livrädd för att vara korrekt. Ångesten sliter min själ i tusen bitar och andningen blir med jämna mellanrum tung och snabb. Jag måste blunda och se mörkret med den lilla ljusglimten längst, längst bort. Ljusglimten som jag lever för. Att jag en dag ska kunna komma så pass nära ljuset att jag kan omfamna det och känna att jag lever. Att ljuset inom mig tänds och jag förstår att jag finns och att jag har ett syfte.
Att jag ska kunna se mitt egna ljus och se något annat än en grå klump av materia i spegeln.
Jag har ingen räddning kvar längre. När materian i spegeln var genomskinligare än vanligt tog jag tio glas vin och kände mig levande, lustfylld, spontan. Lycklig på låtsas. Men den påhittade lyckan åt upp mig i flera veckor efter. Den åt upp varenda lyckliga cell i hela min själ och kropp. Jag sög åt mig hela årets lyckoceller på två timmar och sen sitter jag här. Förbjudit mig själv att någonsin rädda mig själv med en låtsas lycka. Som en klump materia. Jag vet inte ens om jag är en människa eller en encellig partikel längre. Jag vet inte ens om jag har tillräckligt mycket celler och kemikalier kvar för att känna sorg. Varenda depå är uttömd, varenda tår har jag gråtit, varenda tanke har jag tänkt. Som en urdrucken burk Cola, slängd i en publik papperskorg som används som en urinoar nattetid. Där ligger jag, och kämpar för att klättra upp. Över kanten och låta solen lysa på mig, värma min förstenade själ till liv och lära mig att le.

Hej. Det är jag som är det vandrande ångestmolnet, vill du rädda mig?