Tänk om jag kunde säga det till er runt matbordet, där ni sitter och väntar på mig barn
Men jag kommer aldrig. Sorgen binder mig till andra bord, där inga tårar längre flödar, för jag fyller mina cisterner med svart dryck. Jag behöver långa ord på mig för att kunna berätta om musiken som ljuder i mina öron. När jag dansar er är jag som lyckligast, visste ni om det?
Det var så länge sedan jag bjöd upp er till pappas dans, tänk om det är fars sista dans och att jag inte skulle få dansa mina vackra döttrars mera dans någonsin, någonstans på denna rymd, där rum och tid stilla blir, nästan stelnad till bruten chocklad
Skulle jag då komma stormandes som ett frustande hav vid Torö stenstrand och slå in på klipporna för att få svinga er i mina armar en allra sista gång...
Suck, så talar en man som är kluven i sin tunga hade Geronimo sagt vid sin dödsbädd, och så modig han var, han stred för sitt folk mot den vita mannen som jag själv företräder, "the other", men inga antropologiska doktorstitlar kan svära mig fri från att hövdingens sista ord... I should have never surrended"! Fattar ni!
Inte jag heller, jag skulle aldrig gett upp, och det gör jag inte heller, det är därför jag kommer hem ikväll, och imorgon kväll och imorgon och imorgon och nattar de små, badar dem varsamt, sjunger för dem, bevittnar dess sömn och stoppar om dem där de ligger tryggt, så sköra så mjuka så vackra varelser, oförstörda och mätta på dagens ljus, vilken kärlek som trycker ut sig ur mitt bröst, nästan som Ripley i Alien som skjuter ut sig före att överta världen men i en annan vackrare form än en främmande organisms sprängkraft från hästnebulosans gata...
Vad jag saknar dina pannkakor morfar, stek mig än till, du hade behövts i mitt hjärta just nu, tittandes på mig och på dina barnbarn vid matbordet, där ingen pappa längre kommer och sätter sig för att dela måltiden med dem...
Men jag ser konturerna efter ditt minne som en ånga som lättar, ilandes på fjärden mellan barnens ö och trälhavet
Och för nu räcker det för mig morfar, fast jag knappt minns ditt namn längre
Har du varit död så länge gamla far?
Du övergav oss för andra svarta dolda drycker som förtärde ditt sinne och fick dig att bli kapten i frälsis.
Fräls mig så från min egen flykt morfar och jag skall äta din uppstekta pannkaka tills inga bitar längre finns kvar på de tomma tallrikarna som ekar efter fniss och spjuvriga leenden