och sedan hände något;

 dagar föddes ur nätterna
med navelsträngar rodnande
längs linjen mellan land och moln
på ytorna av de blåspräckliga haven

 jag kunde inte längre kontrollera elavbrotten.

så
jag började att skriva till dig enbart när jag var berusad

men jag kan inte minnas

om jag någonsin gav dig möjlighet att läsa om det vita jag bar
och var tvungen att just då vårda;

 det är möjligt att vasken översvämmades av brinnande
smältande och
drunknande brev.

 det var vid den tiden Robert sade till mig
att livet
bara är en paus från döden.

 
rävarna hukade under täcket i min fläckiga säng.
det verkade som om de var rädda för något
deras röda päls bleknade
ögonen blev blå

lukten av oskuld blev påtaglig,
särskilt när det regnade eller snöade

 och  jag förstod, kanske för första gången
kanske för den sista
vad allt betydde;

jag var tvungen att finna mig ett hem
utan
att förhandsgranska varje potentiell katastrof 

varje potentiell domedag.

jag resignerade
inför det smärtsamma ljuset-

solen gick upp varierande timma varje morgon
våren började vilja komma åter;

den kliade inifrån min bröstkorg
och det gjorde 

så ont.