syrenernas knoppar brister
svullna blomkroppar spränger mig långsamt och jag tänker på dig
jag vet knappt vem du är längre
jag har ingen adress till dig
sänder brevduvor som återvänder med tom blick
avsändare utan svar
svar utan innehåll
köksbord med månadens smulor
och en uppgiven moders röst blir droppen
smärtan i en faders mailadress jag föralltid minns
tomma plastbyttor och återvinning
samma känslor i samma tonårskropp vars bröstknölar en gång värkte och växte

den ömma svarta kärleken ni skapat en gång är för stor för ensambarn att bära
och om nätterna är vi en armé
tusentals ensamma skilsmässobarn med plakat och arga röster
jag vandrar bland dom och är aldrig själv igen
men jag vaknar alltid med mig själv och det är på den vägen det är
för stora träskor och nummer jag ringer
pratar med ditt mobilsvar en stund
tänker att den mekaniska rösten kunde vart en syster att älska

tomheten blir till motorvägar
kors och tvärs över min bröstkorg och en dag tar det slut

och jag minns en film jag såg när jag var liten
bilder av hur jag gick mellan gravstenar på västra kyrkogården och läste årtal högt för mig själv
det varma mellan benen när det brast

för skam bär man själv och skammen är tung och ensam

och jag ser mig om i spegeln
synar min rygg och förstår att den är hel
att ni gjort allt för att skydda mitt hjärta som dunkar därinnanför
hur ingen kom in
hur några försökte men gav upp
hur jag förblev hel

hur min tacksamhet aldrig når er
hur jag, hur många gånger jag än försökte, aldrig skulle kunna skriva ett brev som ni läste tillsammans

kladdig saknad smakar sommarsnor och pollen
ärriga knän och ett löfte jag tyst kastar från balkongen
jag minns er alltid och kommer berätta allt ni gjort för mig
om era toner
gitarr och tvärflöjt
om er gränslösa kärlek och djupa hopp
odramatiska dramatik
och om natten ni föll djupt i dyn och fann mig