De vek av in mot skogen och plötsligt blev den spontana promenaden till ett äventyr.

- Jag förstår att du vill ut och se världen, men det är viktigt att du kommer ihåg att resor kan vara så mycket mer än att färdas till olika platser rent fysiskt.

Allt han sa lät som strålande målande klyschor, men det gjorde inte hans andemening på något sätt mindre trovärdig. Hon kunde visserligen förstå alla de som var trötta på hans prat, men själv lät hon sig fångas av orden och uppskattade dem i allra högsta grad.

Hon som alltid trott att han inte riktigt kunde förstå hennes djupgående tankar och virrvarr av känslor, insåg nu att han om någon förstod vad hon menade. Han om någon förstod vad det innebar att arbeta med sig själv och försöka göra det bästa man kan av livet man fått. Han om någon var en erfaren resenär.

Hon kunde se honom framför sig. Hon kunde se honom som barn, med ett väldigt spring i benen, men som trots det satt stilla på sin säng och funderade. Hon frågade om han hade känt sig ensam, men han svarade att han bara hade varit själv. Själv med sina tankar.

- Det finns bara en sak jag är rädd för nu, sa han och stannade upp på den lilla skogsstigen.

Hon såg hans mörkbruna lockar lysas upp av kvällssolens strålar som letade sig fram mellan talltopparna och såg sedan hur hans mörkbruna ögon mötte hennes klarblåa blick när han sa:

- Jag är bara rädd för att dö. För det är det enda som kan ta lyckan ifrån mig.