Kära du, vi har kännt varandra länge.
Sen barndom har du vandrat vid min sida.
Mitt mörker, min köld, min sorg.
Du ser allt jag gör, allt jag är, och du intalar mig att det är fel, att jag är fel.
Du låter mig aldrig vara ensam, du är där när inget annat är.
Du bränner, river, biter och drar.
Du tar mig till kanten och skriker "hoppa".
Ett steg, en handling, ett ord, ett slut.
Du jagar mig, fångar mig och slitet i mig.
Din konstanta närvaro är ett krympande rum med väggar täckta av svärd.
I allt ser du det jag inte vill. Det värsta, det sämsta.
Du tar till dig makt, försöker styra.
I tysta timmar hör jag ditt vrål!
Jag ber dig gå, lämna mig, låt mig vara utan dig.
Du slutar inte, du tystnar inte, du lättar inte upp.

Jag viskar åt dig, "försvinn".
Du vägrar höra.
Jag ber, vädjar dig, "försvinn".
Du hör mig inte.
Jag skriker, med lika delar rädsla och vrede, "försvinn".
Du ler i ditt övermod.

Du tar mina värden ifrån mig, får mig att krympa och bli svag.
I din närvaro är jag rädd, för jag vill inte leva med dig. Du lovar mig att försvinna, att ge mig min lycka bara jag gör som du vill. Om jag gör som du säger....och jag blir rädd. Du gör mig rädd.

Jag ser dig, i spegeln. Du kommer aldrig sluta. Du kommer aldrig lämna mig. Du är jag, och jag är du.