Jag har sett tröstlösheten. En oändlig, nattgrå och smutsig snödriva i avskildhetens tidevarv. Jag har smakat dess förgätmigej, i de långsamma timmarna av sömnlöshet.

Nu hör jag trummorna igen. De manar oss vidare in i striden. Och vi nalkas dödens frågetecken, som liknas vid mänsklighetens klotter på Guds hjärta. Var är alla vägvisare med den eviga friden nu? Hur djupt behöver väl ett kaninhål inte gå och när kommer vårens första jordgubbar, som aldrig kan ersätta mina tårar.

Någonsin..