öppnar långsamt förardörren till den nya tyska lyxbilen. klockan är halvtvå på natten. luften är underbart sommarvarm och doftar salt sommarhav. är dock totalt omedveten om detta. är som ett barn...vill bara ha mer o mer. nyss lämnat huset med hustru och två barn sovandes tryggt. måste göra detta ändå.  känner ju mig lite lugnare nu sedan jag fått mittt nya kolsvarta kreditkort. Inte Visa eller MasterCard utan HeavenExpress. Bara att stoppa in i BankID - manicken slå in personnummer o trycka på ok. POFF ! Allt blir kolsvart och outsägligt tryggt och skönt. Allt som visat att du en gång fanns - raderat på mindre en nanosekund! startar den stora V8:an. tryggt brummar den igång. min  kropp - håller på att dö. njurarna protesterar nu ordentligt.

Och min själ mer än blytung....medicinerna måste läggas om - akutbantning igångsatt. 118 kilo. snart åker jag ner igenom jordskorpan och förintas - levande bränd. tvungen - tvungen att göra detta. "jag har alltid älskat livet för mycket - tänker jag". nu finns inte nu. igår natt - i skogen hade jag träffat döden igen. som formad av ett moln - svartare än kol. likt en människa. satt hen och snyftade mitt på stigen. och jag har redan dött tänkte jag - när jag satte mig ner tätt intill min vän. Hen sa:"om jag fick leva om mitt liv skulle jag..vadå" och vände sig om till mig. "ändra på allting"  sade vi båda högt samtidigt och föll i varandras armar. livet är svårt när man levt för länge. det sägs att whisky betyder livets vatten. isf var vodka dess antonym. sitter och småpratar - döden så ledsen över att hen inte fått ett syskon. sen började vi tjata om samma historia som vanligt: när,när,när blev det försent...att vända om. när man gjort små val - som förvandlats till avgrundsvrål? det är det jättestora ögonblicket och insikten: du är en sten i skon hos alla. DU behövs inte. och att bara existera räcker inte - inte för någon. hur jag skulle kunna ta mig ur denna berättelse vet jag ej. bara att vi två har den rätta sortens fel...ha ha ha.....när jag drar ner till absoluta botten/mörkret - men nehej du - marken öppnar sig och jag dyker leende ner. finns inga lyckopiller för detta - faller fritt och ser sämre hela tiden. STOPP! Helt blind sitter jag och andas i takt med min kompis döden: " Ser du något" frågar jag? "Nej" svarar hen då.

Vi ställer oss upp - hand i hand. Vi vet -  vi vet. Time to go! Några få försiktiga steg sedan över kanten: för att i ett evigt mörker falla och falla i all evinnerlighet...och vi gråter,skrattar och småpratar min vän och jag hela tiden in i evigheten - till slut försonas jag med mig själv - ger min vän en puss mitt ibland hans svarta tårar - vi fnissar båda till och landar mjukt i varandras känslor. Och jag inser att för alltid varit för förälskad i mig själv...Ochochoch därför är detta skrivet i presens...om lyckan står mig förbi - lär väl imperfektum vänta som fan! -Förförför kärleken har jag aldrig trott på ändå. Jag vill egentligen inte dö bara inte leva såhär. Kram&Kraft&Glädje&Tillförsikt till dig stackars läsare.