- Mamma är inte på sitt rum.
Personalen på äldreboendet tittar upp från sina kaffekoppar.
- Är hon inte på toaletten?
- Nej. Det har jag kollat förstås. Kappan och kängorna är kvar men
själv finns hon inte där.
- Hon kan väl inte ha gått ut i det här vädret, säger en vikarie.
De andra säger ingenting utan reser sig och går mot den gamla kvinnans rum.
- Tror ni mig inte? Hon är inte där, säger jag. Hon har gett sig ut igen
och det är minst tio grader kallt.
- Hon kan ha gått in till någon av de andra. Det har hon gjort tidigare,
säger Brita som är ansvarig den här kvällen. Vi ska gå runt och kolla.
- Gör det ni, själv ger jag mig ut och letar. Visserligen ser jag dåligt i mörkret.
- Edna är inte heller på sitt rum. Rullstolen är också borta.
- Hjälpanamej! Har Svea tagit med Edna ut?
- Hörde vi inte någon som ropade trots att vi hade Melodifestivalen högt på.
- Jo, jag hörde ett rop, säger vikarien. Jag sa till er men ni tyckte inte
att jag skulle bry mig.
- Vi måste ut och leta. En nittiosjuårig, dement dam ute och kör en
kompis i rullstol. Edna är inte dement men inte får hon som hon vill
inte. Svea är fysiskt stark.
- Ring polisen.
- Dom kommer att fråga om damerna har sina larm på sig.
- Har dom det? undrar vikarien.
- Vi måste titta efter. Nej, Sveas ligger på nattduksbordet.
- Tyvärr Ednas också.
- Hoppas att Sveas dotter inte ramlar ute i mörkret. Hon är minst
sjuttiofem, påpekar vikarien.
Brita går mot expeditionen för att ringa polisen. Vid ingången till
Äldreboendet hörs det buller. Sveas dotter försöker få in Ednas
rullstol samtidigt som hon lugnar sin mor. Brita vänder om i dörren.
- Tur att vi inte hann larma polisen. Det skulle varit tredje gången
den här månaden.