Det är ju roligt att vara singel. Att få lära känna människor på nytt. Ha det där pirret i magen, flera gånger per månad. Att hälsa på snygga killar i kontorskök och återvända till sitt skrivbord med ett förnurligt leende och en sällsam fundering över om de är singlar eller inte. Att ibland få längta ihjäl sig efter att ligga med någon. Att vara puss-sjuk och trånande. Fantisera om nya bekantskaper och morgonar efter. Ha skyhöga förhoppningar inför blöta utekvällar, dansa med främlingar. Att kunna skita i alltihop och bara gå hem och ha hela sängen för sig själv. Att slippa höras med någon annan om sina planer inför helgen, kvällen, middagen och midsommar. Att skratta åt, bli bekymrad över och analysera Tinder-profiler i oändlighet. Att kunna flirta hejdlöst utan skuldkänslor. Att få det där smset som man har väntat på. Att uppleva tillfredsställelsen i att erövra någon ny. 

Så... Varför är jag så hemskt fixerad vid att skaffa mig ett förhållande, nu igen? 

Jag dansar ju vidare.