Mörkret samlar sig runtomkring mig likt när dagen övergår till natt,
jag känner hur livslusten lämnar min formskapelse alltmer och mer
allteftersom tiden passerar förbi mina ögon.
Svamlar omkring i mörkret i hopp om att återigen finna ljuset;
men har glömt sedan länge vägen tillbaka
och jag har knappt någon styrka kvar till att fortsätta sökandet.

Vad fan ska man göra när hoppet mer eller mindre dött ut?
När man är fast i gränslandets ofantliga mörker,
där tomheten ekar och när man imploderar av
alla kaotiska känslor samt dessa horribla minnen och samvetskval.

Det verkar som om att all detta sökandet har varit förgäves,
för att ljuset har upphört att existera;
döden lurar runt hörnet och mitt liv har troligen nått sin ände.