Våra utopier säger mycket mer om situationen vi lever i än om hur vi egentligen vill ha det. Till sin natur är de statiska, per­fekta tusenårsriken, men vi skulle inte stå ut i dem länge. Det är som när vi drömmer om den perfekta till­va­ron på en tropisk strand när vi stressar omkring i det svens­ka novembermörkret, jagade av dead­lines och dålig eko­nomi. Då tycks en drink under en palm vara den per­fek­ta tillvaron. Fast efter en vecka eller två av sysslolöshet är vi så ut­trå­ka­de att vi inte står ut ett ögonblick till. En av vår tids största illusioner är att allt går att planera. Jag tror på fär­­den, inte slut­sta­tionen. Det är meningslöst att be­stäm­­­ma målet hem­ma i soffan ef­ter­som man ingenting vet om sina behov ef­ter den långa vand­ringen. Man vet inte ens vem man kommer att vara. Resan förändrar oss - ef­ter sju år är det bara namnet som förenar oss med den vi en gång var. Och oftare än så vaknar vi upp till in­­sik­ten att vi har blivit nå­­gon annan. Att skriva en själv­bio­grafi är omöj­­ligt, man för­ändras lika snabbt som man skri­ver. Var­je ord man fäster på pappret gör samtidigt något med en själv. Den san­nas­te bil­den är en haiku, som är klar in­nan man hinner förstå den. Den bästa planen är en skiss, som kull­­kas­tas, revideras och fylls med detaljer allt ef­­tersom. Verk­­­ligheten är alltför motspänstig och för­än­der­lig för att kun­na för­­utses. Den sanna planen finns bara ret­roak­tivt.