jag minns det som
att det vore igår
alla dina ord var ju så
skämtsamma
men någonstans så
lade jag ändå tyngt på vad du sa
att stå bredvid dig
var ju inte riskfritt
vi var faktiskt två
som begick massa påhitt
men aldrig riktigt sa hejdå
vi satt ju fast
men någon gång under tiden
så brast det
inget var längre under kontroll
jag tyckte inte det
spelade någon roll men
jag hörde ju dig ropa
men jag kände att
jag inte orkade ännu en last till
förlåt mig.
klockan var en av alla midnätter
sent i april
du skvätter blod överallt och
dina ögon ser ut som två
knutna rosetter
du håller i stiletter
medan jag
gömmer mig i alla tabletter
röker cigaretter som att det vore
goda efterätter
tiden var komplex
sena kvällar fick vi sova
på offentliga toaletter
men vi var ju vackra iallafall
en avskedsgåva var
likt ett slag på käften
jag sätter mig ned
och hoppas på att du
kommer tillbaka
en enstaka gång igen