Med en filt över benen sitter han i sin fåtölj i trädgården under en alm och fyller år.
Framför honom: grupper av människor i gräset. Närmast: de fem döttrarna, vackra och allvarliga.
Bakom dem: de arton barnbarnen, skuttande som små getter.
Länge bort: de forna älskarinnorna och vännerna. De är stillsamma, mellan fniss och en lätt sorgsenhet. Dansar sakta.
Mellan dem och barnbarnsgruppen hoppar en ivrig 25-årsflicka och gestikulerar mot honom. Visar på sig själv och på de båda grupperna. "Till vilken hör jag?" "Vart skall jag gå?
Han ler:" Jo, flicka lilla. Nog älskade vi varandra. Men vår kärlek blev aldrig fullgången. Så håll dig till getterna, du. Pekar.
På en stol brdvid honom sitter hans hustru, hans kvinna sedan alltid. Hon håller hans hand oc stryker hans panna.
Han blundar, nöjd och lycklig.
Jag vaknar vid att poeten Gunnar Ekelöf försiktigt snuddar vid min arm. Han bjuder på calvados.
Jag är omgiven av mina käraste författare, poeter, teaterskapare, vägvisare, mästare. Där sitter Beaudelaire och Rimbaud med sina pipor. Grotowski har hittat Living Theatre. Artaud och Barrault vinkar åt mig. Stephan King vill steppa på bordet till min ära. Min förste mästare, Antonetti, ser glad ut vid sitt rosévin och sänder välgångsönskningar över bordet.
Ekelöf reser sig för att läsa sin "Eufori".Då kommer Lars Gullin inklättrande
mellan björkarna med sin barytonsaxofon och börjar spela från vägen.
Eftermiddagen varar hela natten.
I gryningen följer min hustru mig in i stugan.
Festen böljar in genom det öppna fönstret
Så förenas all kärlek, all ömhet i en stor harmoni.
Jag somnar i ett lyckligt rus.
UE.