Marken och mullen kletar under foten
glimmar i pölar, söker sig i sinn
till all vår ensamhets oförställda dunkel
där de får fäste och lyckas ta sig in
Backarna lyser under tända lyktor
bjuder sin halka och skänker fuktig glans
häver sig värdigt, och låter ana själar
glida framför ögat, försvinna någonstans
I det obskyra skapas vilda drömmar
blir det av skuggor små sagor som slår ut
blommar som de vore från ängens örter komna
eller alla nässlornas giftindränkta spjut
I denna väta klagar gröna nymfer
sjunger mörka tistlar, surrar stackars bin
Natten är farlig, och döden sveper nära
larven som kryper på stängeln rak och fin

Där har han strosat ack så många gånger
ofta bedyrat att bli kvar en dag
fastnar i varandets lycka där på vägen
lyfter på hatten och håller den ett tag
Mot var flanör han ser på promenaden
nickar han snällt och gångar sedan bort
skrattar då kanske åt vandrarens förvåning
som så nära natten fått möta dylik sort
Pinan i anletet på de trötta sällar
de i sin tro att dem ingen skulle se
lyser bjärt som stjärnorna ovan trädens kronor
därför därmed eviga förefaller de
Underlig tycks den glade gentlemannen
– hälsar och är god mot dem han aldrig sett
Natten är mörk, men ler som han var ljuset
gör han för alla, så är hans etikett

Om han är verklig, låter han oss välja,
eller ett troll som från sin mörka skog
kommit att leta sig bort till annat sällskap
som han skall finna sig på en yster krog
Nog är han välklädd, doftar rent behagligt
nog är han artig och går med stolta steg
sträcker sig spänstigt och nyttjar varken gångstav
eller annat medel att ta sig fram på väg
I det obskyra skapas ändå tvivel
blir det av tvekan små rykten som slår rot
Liksom vissa ogräs görs män som han till monster
på vars tänkta sjukdom vi måste råda bot
I denna väta vågar någon hälsa
buga sig för intet, säga varma ord
Natten är farlig, men är denne herre
verkligen faran här i vår svala nord.



30/5 2015