Det var en krokig familj
som satt vid sitt krokiga matbord
En Fader med krokig rygg
En Dotter med krokiga lockar
En Son med krokiga tankar
Och en Moder med krokiga fötter

Doften av moderns ljuvliga mat
Tycktes ej locka den krokiga familjen till kvällsvard
För utanför fönstret rådde den dunkla vintertidens måltid
De allra sista solstrålarna bespisades med stor aptip

Då sade Modern till sin dysterätna, krokiga familj:
“Så ja, begrav inte er själva I vinterns bädd
Sinom tid smälts den bort
När vi har nått destination hålfot
Där står vårt lilla Casa Caminito och väntar på oss
Och Pisticci uppe på de vita bergen står
Då kryddas vår måltid med solens grödor
För I Pisticci, där skiner solen alltid!”

En dag när Moder krokfötter kokade kaffe
Hördes klickande ljud
Fader krokrygg sitt arbete tagit hem
Hans rygg kroknade alltmer

Då sade Modern till sin skärmslukna Man:
“Så ja, låt inte tangentbordet fängsla dina fingrar
Sinom tid när vi är I Casa Caminito
Ska dina fingrar sköta om olivträdens grenar
och ge andra solgrödor liv I Caminitos lustträdgård
För I Pisticci, där skiner solen alltid!”

En dag likt den första, när Moder krokfötter städade I huset
Hördes grubblanden
Dotter kroklocks tankar fick inget rum
Hennes lockar kroknade alltmer

Då strök Modern med sina fingrar genom dotterns hår och sade:
“Så ja, låt inte inte dina vackra lockar slokna
Sinom tid när vi är I Casa Caminito
ska dina tankar få slå rot I dess bördiga mark
och bli lika släta som citronens skal
För I Pisticci, där skiner solen alltid!”

En dag, likt den första och andra, när Moder krokfötter sorterade tvätten
Hördes inget
Men ty hon visste att sin Son Kroktankar tvätten hade glömt
Hans tankar kroknade alltmer

Då lade Modern sin hand på sin vilsna sons axel och sade:
“Så ja, låt inte din oreda vilseleda dig
Sinom tid när vi är I Casa Caminito
Ska ditt sinne få flyga I de höga bergen likt hökens vingar
och dina armar och ben klättra mellan de tusen olivträden
För I Pisticci, där skiner solen alltid!”

En dag, likt alla andra dagar, när Moder krokfötter kommit hem från jobbet
Hördes familjens sovande andetag
Moder krokfötter hade fått krokiga händer och krokiga tankar
Hennes sömn minskades alltmer

När klockan sade att det var morgon
Var hela hennes krokiga familj samlad vid hennes säng
Med frukostbricka och solglädjerika leenden
Då sade hela hennes krokiga familj:

“Så ja, begrav dig inte I vinterns bädd
Sinom tid när vi är I Casa Caminito
Ska du få bygga dina förlorade drömmar I solens land
och vila dina krokiga fötter, händer och tankar
För I Pisticci, där skiner solen alltid!”

Ja, I pisticci skiner solen allitd
För där ligger allt krokfamiljen någonsin hade önskat
I ett hus
som heter Casa Caminito