Detta blev året
då hon trädde över
den blå linjen
som var gränsen mot friheten

i den självklara
sommargrönskans tid

så självklart
gav hon mej namnen
på de vilda blommorna
jag plockade vid vägrenen

ängsvädd, gulmåra
prästkrage, midsommarblomster
och de giftiga smörblommorna
under hundkexens skira spetsgardiner

de självklara blommorna
som jag aldrig misstrodde

så självklart
sjöng hon sina sånger
att jag aldrig tvivlade
jag lärde dem alla
och fortsätter att sjunga

så självklart
saknas marken under mina fötter

och vallmofältet böljar lätt
när hon bleknar bort i fjärran

jag står kvar här
i motljuset
i förundran över hennes lätthet