Det glittrar i regnvåt asfalt
i månens kyligt bleka sken
vinden vänder till nordligt kallt
ensam gestalt fast timmen är sen

inte ens spegelbilden i fönstret
ser honom där han går
kämpande mot sorg och förtret
aldrig läka dessa sår

Mot gatan hörs bara släpandet
från steg av slitna skor
krumryggad av allt bärandet
innan han blev tillräckligt stor

värken skriker i hans kropp
och han vill inte mer
han vill säga stopp
vill inte möta några fler

förtrytelser, sorger och besvär
lugn och ro och ständigt smärtfri
är det enda han vill och svär
han får ju ingen barndom lycklig

tillbaka igen