Som om örfilarna aldrig träffat hennes ansikte sitter hon bara där, halvvägs över balkongräcket. Varför skulle hon komma tillbaka hit med sin jävla skit och groteska hormun när han är för svag för att motstå? Han har inte tid för lek och härifrån kan de aldrig fortsätta.

– Jag lyssnar, säger han tvärt och närmar sig henne. Bakom hans skuldror rullas han ut, rytmen är tillbaka, han är överallt nu. Han som får hennes halsmuskler att värka sig igenom längtan efter något. Och någonstans spricker det för hon kan inte förklara, kärlek är ett för skrämmande ord: Man kan dö i det, gå sönder och aldrig känna igen sig själv igen.

– Ge mig telefonnumret till din horbocksgranne fräser hon trotsigt, svingar benet över räcket och marscherar in till lägenhetens kaos av könsdoft och omkullvräkta möbler.