Version 1:

Ihopkrupen på en klubbtoalett upplyser lysrören mig,
hur många gånger ska jag behöva knulla tillbaka dig?
Jag skriker tyst att orden försvunnit och att jag tappat min en gång höga fart,
på ett smutsigt badrumsgolv blir inget bättre och plötsligt ter sig allt självklart.
Orden når aldrig dit dom ska,
du frågar hur jag mår och jag svarar bra.
Mina läppar rädda för min egen ärlighet,
precis som huden föraktar dom all påtaglig ensamhet.
Vi låter män ljuga mellan våra lår,
tar saken i egna händer och river upp nyss läkta sår.
Ser på klockan att den redan slagit tolv,
viskar till mig själv mitt i folkhavet på ett rökigt dansgolv:
du är som du är, du är skit och kommer alltid vara dig lik,
du saknar honom men har tappat orden och han hör inte dina stumma skrik.